ensam är inte alltid stark

jag har nog aldrig känt mig så ensam som nu, trots det att jag befinner mig i ett land med en befolkning på över trehundramiljoner människor. jag saknar den närhet och trygghet min familj, min pojkvän och mina vänner ger mig. framförallt saknar jag sällskapet. att endast umgås med en nio månader gammal bebis är kanske roligt i en timma, högst. 432 timmar senare sitter man i soffan med något som kallas hemlängtan. tror jag? det är något jag aldrig tidigare upplevt när jag befunnit mig i ett annat land så det är lite svårt att veta. men jag tänkte såhär, att om man befinner sig i ett land där det vanligaste trädet är en palm och inte en sketen björk och man saknar det ruttna vädret i Sverige när man har 12 soltimmar per dygn med en medeltemperatur på 25 grader, så lider man antingen av denguefebern eller av hemlängtan. med tanke på att jag inte blivit biten av en dengue så säger uteslutningsmetoden mig att det är hemlängtan. tur att jag är hemma igen om 'bara' 70 dagar då.. förresten så finns det inte något som heter dengue och man får denguefebern av myggor. på tal om myggor så har jag inte sett en enda sen jag kom hit, du hade älskat att vara här Jossan. over and out


Kommentarer

KOMMENTARER!

Namn?
Kom ihåg mig?

E-mail? (publiceras ej)

Blogg?

Vad har du på hjärtat?

Trackback
RSS 2.0